Känna lugnet och sedan känna igen sig – hundkörning och adhd-föreläsning

Känna lugnet och sedan känna igen sig – hundkörning och adhd-föreläsning

Min träning till Polardistans och Tobaccotrail är riktigt rolig just nu. Så kul är det, att i stort sett allt annat får vänta tills snön är borta. Dessutom har jag glädjande nog fått en handler till Polardistans. Mona Lisa som tidigare följt oss på Vindeldraget erbjöd sig att komma med till Särna. (Saker löser sig!) Jag har även lyckats hålla mej till det jag bestämde mej för tidigare under hösten, hundkörningen kommer först och jobbet i ateljen är begränsat till att göra bara det mest nödvändiga. Håller på med en stor beställning av katt- och hundtasslyktor. De dagar hundarna ska vila är ateljedagar.

Jag har 13 hundar att väja på nu av de 16 jag kört sedan höstträningen. De som jag valt att inte träna för tävling är även dom duktiga hundar och två av dem är ledarhundar, men jag ser begränsningar hos dem nu då jag kör längre än tidigare. En av dem får ofta snöklumpar i sina tassar vilket de andra inte får, en är lite för långsam numera pga av ålder, en annan får dålig matlust när han tränas hårt. Man ser egenskaper hos hundarna då dom får springa mycket som inte upptäcks om dom bara körs lite lätt nån gång per vecka.

Idag var föret tungt, blötsnö och lätt duggregn. Tjock snö som fastnade under och på släden så jag fick stanna och rensa bort snö många gånger under turen. Jag tog tio hundar framför släden. Lämnade min gamla ledarhund Lo hemma eftersom det var så tungkört och körde en av mina yngsta i led tillsammans med Anthe. Svårt att styra, men roligt att se hur duktig även Tindra är. Alla hennes 5 syskon som vi har kvar själva, går i led! Hundarna har haft en lätt magsjuka som nu har gått över hos de som haft den. Allihop äter bra igen.

I kväll var det föreläsning i Arvidsjaur om hur det är att ha adhd. Jag, dottern, en av sönerna och hans tjej skulle dit och lyssna. Några av oss har diagnosen adhd, en del av oss vet att vi har det, men behöver ingen diagnos för att inse det. Dottern blev förkyld, sonen fick jobb i gruvan och därför blev det jag själv som åkte på föreläsningen. Men jag höll som vanligt inte på att klara att komma i tid. När jag var på väg att åka hade jag god tidsmarginal men jag ”skulle bara” kolla lite på några bilder i datorn och då passade jag på att betala nån räkning, kollade väderrapporter. Läste lite om en pannlampa. Hamnade på Yukon Questsidan och lite sånt. Gick från datorn och skulle hämta telefonen, såg då min GPS och började titta på dagens körning i den fast jag redan gjort det osv … Till slut kom jag mej iväg och då jag passerade ateljen for jag upp dit och insåg att om jag går in där så blir jag kvar! Tog mej i stället till Arvidsjaur och satte mej och lyssnade.

Det var en bra föreläsning. Han som pratade har inte haft ett lätt liv, men kommit till insikt om många saker. Hans diagnoser är ingen ursäkt för att han gjort det han gjort i sitt liv. Men en förklaring till mycket och nått som måste accepteras. Adhd är en drivkraft och många goda idéer kläcks av folk med förmågan att tänka och handla snabbt. För utom det med droger och kriminalitet så kände jag igen mycket från min egen skoltid. Jag var nog en besvärlig unge. Har alltid haft mycket lätt för att bli distraherad av andra. För att koncentrera mej så ritade jag, (förläsaren sa att han pillrade på sin telefon). Jag ritade i alla min böcker, på allt jag ägde och överallt där det fanns en fri yta som behövde dekor. Det fanns ett lugn i mönstren och en rytm som gjorde att jag mindes ord, grammatik och matematik. Men jag visste att detta klottrande hade sitt pris, jag fick sitta i hörnan bakom pianot rätt ofta. Det var faktiskt skönt! Min lärare trodde hon gav mej ett straff men jag fick istället arbetsro.