Birgitta Sandin – konstnär och hundkörare

Jag växte upp på 60-talet i en liten by med bara tre gårdar just utanför Luleå. Eftersom det inte fanns så många barn i byn och jag inte gillade fotboll eller att spela meningslösa sällskapsspel, gjorde jag annat i stället. På vintern blev det snöskulpturer och att tälja mönster i is. Jag var nästan alltid utomhus eller med mina farföräldrar. Och jag hade djur, dom var mina bästa vänner.

Min högsta önskan var att få en hund. Efter att ha sett en bild av en man på en släde med hundar framför, som färdades på en is var jag fast besluten om att ha draghundar. Jag var i femårsåldern och drömmen om slädhundar började då.

Bilder, djur och all slags hantverk intresserade mig och jag ritade olika mönster och djur i böcker, på väggar och på allt jag ägde. Jag gjorde små djur i lera också (jag minns några röda dinosaurier jag gjorde) och ville bli antingen veterinär, polarforskare eller konstnär.

En renrajd, den äldsta bild jag har kvar. Jag lärde mej tidigt att det man inte har, men behöver, det tillverkar man. Pappret var inte långt nog och därför har jag först sytt ihop det innan jag ritade renarna. Den runda mörka pricken föreställer ett ide där en björn ligger och väntar på renkalvar.

Min fantasi var god och jag ritade och berättade mina sagor med bilder. Farmor och farfar lyssnade.

Jag älskade farfars gamla häst. Många timmar satt jag på hennes rygg.

Mina föräldrar ville gärna klä mej i klänningar som jag faktiskt tyckte var fina, men tyvärr helt opraktiska.

Jag var ett aktivt barn och lekte vilda lekar. Byggde kojor, klättrade och sprang mycket. Jag lekte upptäcktsresande och ritade kartor över de områden jag ”upptäckte”.

Som konstnär är jag självlärd men har haft stor nytta av mina andra utbildningar i arbetet med glaset. Jag utbildade mig till kartritare och jobbade länge med tekniska ritningar. Tyckte om att rita med tusch och trivdes bra ända tills handritandet ersattes av datorer. Då bestämde jag mig för att försöka göra verklighet av mina drömmar om polarforskning och började studera geovetenskapsämnen. Men vår yngste son fick en hjärnskada vid födseln och polarforskningen fick förbli en dröm. Istället blev det konsten som jag ägnade mig åt. Det blev mycket tid som gick till att sitta i sonens rum och då målade jag på nätterna. Jag målade mest vinterbilder och det gör jag fortfarande.

Det tog några år innan jag hittade glaset, ett känsligt och fascinerande material. Is och glas påminner om varandra och båda är frusna vätskor. Jag har alltid älskat vintern. Ända sedan jag var väldigt liten har jag lekt med och på is. Den första tunna isen på vattenpölarna som fick ett sorts ringmönster och bubblorna i den tjocka klara tjärnisen på sjön var sådant jag fascinerades av. Mitt intresse för is är mest det konstnärliga. Isen och de mönster som bildas på och i den finns i många av mina motiv. Av glas kan jag avbilda det jag ser i naturen.

Här nedan syns detaljer i ett fat som visar spåren efter ett hundspann som sprungit över älven och norrsken som speglas i isen.

Naturen och slädhundarna är min värld och det är därifrån jag får inspirationen till konstverken. Jag vistas mycket i skog och mark och kameran är alltid med. Jakt, fiske och friluftsliv är familjens gemensamma intressen. Mina barn har sedan dom var små fått lära sig att köra hundspann och dom är vana att vistas i naturen.

Min ständiga följeslagare är den korthåriga vorsthern Roxy. Hon är alltid med mej då jag jobbar i ateljén och om det inte är för kallt springer hon i hundspannet tillsammans med mina siberian huskies.

 

De vackra körsbärsträden i Kungsträdgården har blivit ett mönster på mitt glas.

Färgerna är starka i Lappland, kontrasterna mellan årstiderna stora. Jag lämnar inte Lappland så länge snön ligger kvar. Allt jag behöver finns här och även om jag då och då reser till någon annan plats i världen, så är det här jag trivs bäst.